Dotterns berättelse

Armando Lucas Correa har återigen skrivit en fantastisk roman som bygger på händelser från andra världskriget. Dotterns berättelse är lik Den tyska flickan på många sätt men ändå olik. Återigen är det barn som är i centrum. Barn vars öden för alltid förändras av kriget. Familjer som splittras och nya som uppkommer i nödsituationer. En ung tysk mamma tvingas dela på sina barn då pappan förts bort och dött i ett arbetsläger. Den äldsta flickan Viera skickas till en släkting på Kuba. (Med samma båt som i Den tyska flickan). Mamma Amanda flyr till vänner i en liten by i Frankrike med den yngsta dottern Lina. Amanda skriver hela tiden brev till sin dotter på Kuba. Breven kommer dock i retur. Men kriget finns även i den lilla byn och de hamnar efter en tid i ett arbetarläger i närheten av byn. Amanda lyckas smuggla ut en febersjuk Lina i säkerhet innan hon själv förs vidare till ett annat läger. Lina hamnar återigen hos sina vänner och tvingas byta namn till Elise. Hon minns inte mycket av sitt tidigare liv när hon till slut återfår sina krafter. Men ännu är prövningarna inte över utan de tvingas återigen fly för tyskarna och hamnar till slut i en klosterkyrka. Breven till Viera spelar en central roll eftersom boken börjar med att en äldre Elise som nu bor i New York får besök av en yngre dam med sin dotter. De överlämnar en träask med brev... Den här berättelsen är lika stark som den tidigare och lika känslosam. Det finns säkert tusentals berättelser som stämmer överens med vad dessa barn fick uppleva under krigsåren. Det gör ont i hela kroppen att veta att detta var verklighet för så många människor. Men det som berör mig mest är förmågan att se hopp och möjligheter i så svåra stunder. Mycket läsvärd!