En sommar i Brighton

Många somrar (i alla fall fyra, nästan fem) har jag haft i Brighton. Därför var det självklart för mig att åtminstone av nostalgiskäl köpa Lucy Diamonds bok En sommar i Brighton. Semestern 2018 blev inte som jag hade tänkt, men vad är då bättre som plan B att resa litterärt?!

Den här boken är ganska enkel och tillhör genren feelgood. Plotten i boken är inte särskilt tillkrånglad. Ett antal kvinnor i lite olika åldrar, med fokus på Rosa, Charlotte och Georgie, bor i samma flerfamiljshus i Brighton. Rosa har gjort en omstart i sitt yrkesliv och jobbar nu med mat, Charlotte försöker komma över en stor sorg och Georgie har flyttat till stan i max ett halvår för att hennes pojkvän har fått jobb där. Över dem alla bor den äldre Margot som leker kärleksgudinna, bland annat. Så småningom lär kvinnorna känna varandra samtidigt som deras liv förändras.

Berättelsen om kvinnorna är egentligen ganska förutsägbar, men det kan vara lite skönt att läsa om heterosexuella, okomplicerade förhållanden ibland. Alla män i boken är skitsnygga. Kvinnorna, även om de har drabbats av sorger och motgångar, har rätt mycket flyt vad gäller såväl jobb som kärlek – och som i så många feelgoodromaner också pengar i form av ett arv. Jag hade gärna läst mer om Brighton (fler miljöskildringar, färre persondito även om karaktärerna känns ”äkta”) och det hade författaren, som egentligen heter Sue Mongredien, säkert klarat av – hon har själv bott där en tid. Rullskridskodiscot i boken hade i alla fall hög igenkänningsfaktor hos mig och jag skrattade gott åt ett minne som poppade upp. Ett antal irriterande korrekturfel skämmer boken, som jag annars tycker är ganska perfekt sommarläsning. Jag kände då och då saltstänken från havet på min näsa.

Mitt omdöme blir högt.