Himmel över Alaska

Innan jag läste Himmel över Alaska av Kristin Hannah hade jag läst alla fina omdömen om denna bok. Förväntningarna var höga och jag var noga med att välja rätt tillfälle för att ta mig an denna, nästan 550 sidor långa, roman.

Inledningsvis blev jag intresserad men inte fascinerad. Jag blev nyfiken men inte hänförd. Men jag kände ändå att, "det här är bra"; historien, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, gestaltning, språket och dispositionen. Ju mer jag lärde känna huvudpersonen Leni och hennes familj samt de nya bekantskaper som kom att bli oerhört viktiga för dem, blev jag mer och mer fängslad och kände att jag förstod alla lovord. Jag blev fast.

Historien kretsar kring Leni, 13 år, vars pappa bestämmer att familjen ska flytta till Alaska, till en ärvd gammal stuga som sedan länge varit eftersatt och som saknar el och vatten.

De finner sig tillrätta och börjar trivas med sin nya tillvaro. Leni blir vän med en jämnårig i skolan och familjen lär känna ortsbefolkningen. Dock lider Lenis pappa efter Vietnamkriget, som förändrade honom. Han är rastlös, blir av med alla jobb han lyckas skaffa, flyttar från plats till plats och familjen är hela tiden på sin vakt för att inte falla offer för hans vredesutbrott.

Boken är en fantastisk naturskildring och beskriver på ett plågsamt sätt hur trasiga relationer formar synen på livet och på sig själv och på vad kärlek är. Den visar hur viktig tillhörighet är för en människa och hur en kan finna trygghet i hoppet. Den skildrar kärleken till sitt barn och hur stark en förälders drivkraft är för att skydda det.

Den här berättelsen är oerhört stark. Det är få böcker som får ögonen att tåras för att känslan når fram till läsaren så tydligt, men detta är en sådan bok. Den beskriver styrka och på samma gång svaghet, kärlek och ledsamhet och skildrar hur längtan efter att bli älskad är oerhört stark drivkraft.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av den här författaren. Den här håller hög nivå och är en bok jag kommer minnas.