Änglaträdet

Lucinda Riley har (hade) en magisk förmåga att skriva oerhört långa böcker men att få dem att kännas mycket kortare. Allt liksom flyter på rakt igenom och det känns inte betungande att det är så många sidor, för det finns inget som känns onödigt eller på fel plats.

Här följer vi Greta, Cheska och Ava. Tre generationer kvinnor som alla har sitt bagage och olika erfarenheter av att vara kvinna i samma familj. När Cheska är i tonåren råkar hennes mamma Greta ut för en olycka. Nästkommande trettio år går Greta sällan ut från sin lägenhet om inte hennes vänd David är där och tar hand om henne och hon minns ingenting om sitt liv innan olyckan. David tar med henne till släktgodset Marchmont Hall i en förhoppning om att det ska hjälpa henne minnas när hon kommer till en välkänd plats och under en promenad stöter hon på en grav där hennes son vilar och minnesbilderna börjar återvända.

Här blandas nutid med dåtid på ett snyggt sätt. Vi får följa vad som händer från Gretas ungdom, hur hon hamnar på Marchmont Hall för första gången och hur hon tar sig därifrån, hur hon uppfostrar Cheska som blir barnstjärna och med hjälp av David pusslar hon ihop vad som har hänt efter olyckan och som hon missat genom att hålla sig undan.

Det är verkligen en bok som bara flyger fram och jag känner mig totalt indragen i allas livsöden. Någonting som jag verkligen tycker om med Lucinda Riley är att hon inte räds att ta upp svärta och mörker, svåra erfarenheter eller olika sjukdomar och vad som kan hända om man antingen ignorerar dem eller inte försöker ta hand om dem. Jag tycker också om att det inte finns någon person i den här boken som är perfekt utan alla får ha sina brister.

Språket flyter också på fint och Anna Thuressons översättning är verkligen jättebra.