Ett år av vila och avkoppling

My Year of Rest and Relaxation
Bok av Ottessa Moshfegh
Hon är ung, smal och snygg. Hon bor på Manhattan och lever av ett arv. Allt går att få tag i, dygnets alla timmar. Att sova är en svaghet, men ändå skrivs det ut mer sömnpiller än någonsin. Efter att ha ha blivit avskedad på grund av sina långa tupplurar bestämmer hon sig. Hon ska vila ett helt år. Och hennes psykiatriker hjälper henne mer än gärna.
14 utgåvor
Välj utgåva
My Year of Rest and RelaxationEngelska - Pocket
ISBN: 9781784707422
My Year of Rest and RelaxationEngelska - Pocket
ISBN: 9780525631934
My Year of Rest and RelaxationEngelska - Inbunden
ISBN: 9780525522119
My Year of Rest and RelaxationEngelska - Pocket
ISBN: 9781787330412
My Year Of Rest And RelaxationEngelska - Pocket
ISBN: 9780525522133
Ett år av vila och avkopplingSvenska - Inbunden
ISBN: 9789177819233
My Year of Rest and RelaxationEngelska - Ljudbok
ISBN: 9781473572515
My Year of Rest and RelaxationEngelska - E-bok
ISBN: 9781473549548
Mein Jahr der Ruhe und EntspannungTyska - Inbunden
ISBN: 9783954380923
Mein Jahr der Ruhe und EntspannungTyska - E-bok
ISBN: 9783954380961
Ett år av vila och avkopplingSvenska - E-bok
ISBN: 9789177817819
Ett år av vila och avkopplingSvenska - Pocket
ISBN: 9789177817826
My Year of Rest and Relaxation : A NovelEngelska - Okänt
ISBN: 9780525522126
Jag hade höga förväntningar som tyvärr inte införlivades. En intressant bok men varken handling eller karaktärer grep tag i mig.
Det tog lite tid att komma in i den men den växte till att bli en liten pärla. Det var en skruvad historia, udda. Jag gillar udda. Flera lager och längst in, en längtan av att vara fri och levande. Trots allt.
Enligt en recensent på SvD är "Ett år av vila och avkoppling" något av det coolaste han läst. Jag läser boken med stor förundran, en självdestruktiv nedåtgående spiral av missbruk, förnedring och psykisk sjukdom och det finns ärligt talat ingenting som är "coolt" med den här boken. Däremot är det en oerhört stark och driven bok, drypande av cynism över mänsklighetens ytlighet och jakt på bekräftelse och snabb tillfredsställelse. Moshfegh är strålande i att beskriva den trasiga huvudpersonen, hennes kyliga uppväxt, hennes dysfunktionella vänskap och kärleksrelation. Det är helt klart kluvet, att roas av det sprudlande språket, de träffande beskrivningarna, tidsdokumenten och likgiltigheten men samtidigt förfäras över ett priviligierat livsöde som bara tycks sjunka djupare ner i fördärvet. Det är en fantastisk skildring av ett hemskt liv.
Huvudpersonen bestämmer sig för att sova bort ett år, efter att ha fått sparken från sitt jobb på konstgalleri. Hon får massa mediciner utskrivet av en psykiatriker hon hittat på gula sidorna. Medicinerna får henne dock att göra saker som hon sedan inte minns.

Jag har sedan jag hörde om den första gången tänkt att jag inte skulle läsa den, för det lät så fruktansvärt tråkigt och jag tyckte faktiskt att den var ganska tråkig. I alla fall i början. Det finns helt klart en del tänkvärda saker i romanen och den blev intressantare framåt slutet. Dock vill en ju bara slå huvudpersonen i ansiktet och säga åt henne att skärpa sig och få henne att inse vilket priviligium hon faktiskt har. Tänker att många skulle vilja kunna stänga in sig och sova i ett år, även jag emellanåt, men som ”vanlig” person är ju det omöjligt.

Är allt som allt glad över att ha läst, i ett försök att förstå vad hajpen handlar om och att ändå få skapa en egen uppfattning.
Det här är en vemodig bok som tyvärr inte var något för mig. Bokens jag är en osympatisk person som ser ner på de flesta i sin omgivning, speciellt Reva, hennes enda vän som då och då kommer och hälsar på henne i hennes våning i centrala New York.
Trots att boken är relativt kort med sina 212 sidor så tog den lång tid för mig att läsa. Det var långa kapitel och meningslösheten och tristessen i huvudpersonens liv gjorde mig på dåligt humör vilket gjorde att jag drog mig för att öppna boken. Uppradningen av alla piller som skrevs ut till henne och hur de påverkade henne var också helt ointressant för mig.
Med detta sagt så ville jag ändå läsa ut boken, och den sista delen lyckades faktiskt fånga mig lite mer än vad början av boken gjorde. Jag vet att flera andra har tyckt om boken, men personligen skulle jag inte rekommendera den vidare till andra.
Otrolig roman med något så fantastiskt som en osympatisk och lat kvinna i huvudrollen. Huvudpersonen bestämmer sig för att helt enkelt gå i "ide" i ett år, med hjälp av mediciner hon får av en något oprofessionell psykolog. Egentligen låter en bok om någon som i princip bara går runt hemma och kollar på gamla videor och tar valium väldigt tråkig att läsa, men denna var verkligen allt annat än tråkig. Jag sträckläste boken och den kändes dessutom väldigt passande att läsa såhär i corona-tider när det känns som att man nästan gått i ide själv.